SBL HERR '23 MÄSTARE - NORRKÖPING DOLPHINS
Trepoängaren är i hamn. Detta är en ny dynasti i svensk basket på herrsidan. Det är ganska fantastiskt vad klubben har gjort under de senaste fyra åren, att vända saker och ting från att nästan gå i konkurs till att vinna ligan. Att göra det en gång hade varit tillräckligt, men att göra det tre år i rad, det är svårt att förneka att Dolphins basket är den bästa i landet.
Innan finalen startade hade jag precis sett två av de sista matcherna i semifinalen mellan Borås och Umeå. När Borås svepte Umeå var det tydligt att de var laget att slå, och jag trodde att de skulle vinna mot antingen Norrköping eller Jämtland. Men oj, vad jag hade fel. Det var inte ens nära, om jag ska vara ärlig. Jag vet att Borås vann två matcher, men det var inte i närheten av det lag jag såg i Umeå. I semifinalen gick allt via Ryan Logan, och han var den överlägset bästa spelaren på golvet. Han hittade sina lagkamrater på varje cut och handoff, och gjorde bara mål när han antingen var öppen eller behövde göra det. I finalen var det inte samma flöde.
När jag kom till Stadium Arena på måndagen och satte mig på pressläktaren satt jag bredvid den fantastiska Nina Baresso. Vi pratade i kanske 15 minuter, mest om hennes karriär, men också om våra tankar om matchen. Hon sa att hon hade förutspått att Borås skulle vinna innan finalen, så hon sa att det skulle vara bra för henne om Borås tvingade fram en Game 7. Jag berättade för henne att när jag först gick genom tunneln var det ingen i laget som kom fram och sa hej. Förutom Nick Spires. De var inlåsta och de flesta av dem nickade bara när vi fick ögonkontakt. Så jag visste mer eller mindre att Dolphins skulle vinna på hemmaplan.
I semifinalen mot Jämtland ledde de med 3-1, förlorade två raka matcher och var tvungna att spela match 7 på bortaplan i Östersund. Och i finalen ledde de återigen med 3-1 och förlorade nere i Borås för att sedan åka hem med 3-2. Så de visste av erfarenhet hur lite 3-1 betyder och hur tufft det kan bli riktigt snabbt.
När matchen startade kom Norrköping ut aggressivt och tog en tidig ledning. Borås hängde med och när den första quartern var slut var det bara en 2-poängsledning för Norrköping. I den andra quartern blev det lite mer fysiskt och Borås gjorde några slarviga misstag. Men det var tack vare Norrköpings försvar. On en possession, Logan svängde bollen till höger till en öppen Andreas Person som gick för skott, men close out avbröt honom eftersom han redan var air bound och var tvungen att släppa bollen, och för att undvika att Tim Schüberg stal bollen, valde han att ta tag i den och kallades för traveling. Dessa små saker gjorde det svårt för Borås att komma närmare. Men sedan gick Anton Cook igång. Och McKnight satte några treor, men när Nick Spires började sätta treor igen, och Nathan Dawit gjorde det han gör bäst, så var det uppenbart. Norrköping är det bättre laget, och de kommer att höja sin tredje raka fana nästa säsong. Tja, fjärde faktiskt eftersom rullstolslaget också vann den nationella titeln förra helgen och hedrades i halvtid.
Men matchens höjdpunkt var före nedsläpp. Eftersom måndagen också markerade 60-årsjubileet för klubben, tog de ut grundaren Åke Björck för en stående ovation. När han hjälptes av rullade de honom förbi mig och jag såg hur känslosam han var. Det här var ett stort ögonblick för klubben, men också för Åke. Jag är glad att de fick vinna den framför honom, på ett speciellt datum också.
När slutsignalen gick och firandet började såg jag huvudtränaren Mikko Riipinen brista ut i tårar. Han var överväldigad och jag har aldrig sett honom visa sådana känslor förut, han är vanligtvis väldigt lugn och håller sina känslor för sig själv. Så jag vet att det här var speciellt för honom också. Och det är galet att tänka på att den 12-årige grabben som jag en gång stötte på i NBA-butiken 2006 nu är en 4-faldig nationell mästare som tränare.
Jag fick se min vän Adam Ramstedt ta ner nätet när han vann sin FEMTE titel. Fan Adam, spara lite till någon annan.
Men precis som förra året betyder det mycket för mig att se Nathan Dawit fira som en mästare. För jag vet hur mycket han har gått igenom, med alla skador och att hålla sig på banan för att komma tillbaka till den spelare som alla visste att han skulle bli från en ung ålder. Saken är den att du inte hittar en mer ödmjuk spelare än Nathan.
Och att se de gamla mästarna från 2018 och 2010 på läktaren gör att man förstår vad Dolphins basket står för. När jag kom in till gymmet mötte jag de båda Dolphinslegendarerna Mikael Lindqvist, Joakim Kjellbom och Solegend Gee Gervin. Under firandet kom de alla över för att gratulera coach Mikko som de spelade med under hans karriär.
När jag körde hem fick jag ett sms från min vän om en sak de sa i sändningen. Efter intervjun med lagkapten Tim Schüberg efter matchen sa de att han är på samma nivå som David Bergström och Fred Drains. Kom igen nu. Jag gillar Tim väldigt mycket, det gör jag. Jag tror att han var den största anledningen till att de tog sig förbi Jämtland. Han är fantastisk och förtjänade att bli utsedd till finalens MVP, vilket Devonte Green blev. Men du kan inte jämföra en spelare som var den bästa spelaren i sitt lag i 3-4 matcher i ett slutspel, med någon som var den bästa spelaren i landet i nästan ett decennium. Men jag är partisk så vad vet jag.
Grattis till Norrköping Dolphins, ni förtjänade verkligen det här. Oavsett vilken nivå av storhet någon påstår att ni är på eller inte.