MIN BERÄTTELSE - Ellen Nyström
När jag tänker på svensk basket, ända sedan jag var liten, är det två lag som sticker ut. Plannja och Alvik. Plannja var det här konstiga laget från Luleå, men det fanns också en hel del byggbilar i Stockholm som körde runt med Plannja på dem. Sedan berättade någon för mig att de var sponsorer för en klubb i Luleå.
Luleå har två proffslag, ett lag i vardera SBL Dam och Herr, och båda har varit toppklubbar mer eller mindre sedan alltid i min värld. Jag har alltid hört spelare tala varmt om professionalismen och kulturen uppe i norr. Och damlaget har varit en dominerande kraft under en längre tid nu. Under lågsäsongen säger folk alltid "ja, det blir Luleå och..." när de pratar om utmanare. I år är det ingen skillnad. Luleå har varit på tårna hela året. Och det har mycket att göra med Ellen Nyström.
Jag lärde känna Ellen för två år sedan, när jag arbetade med Chioma Nnamaka som var lagkapten för Luleå Basket. Ellen var en av lagets nyckelspelare och tillsammans med Allis Nyström, Josefine Vesterberg, Chioma och Solesquad-kollegan Matilda Ekh bildade de en startfemma med tonvis av erfarenhet och utmärkelser. Och om du trodde att det var allt, lägg till den tidigare WNBA-skarpskytten Maggie Lucas i mitten av säsongen, så får du tänka om. Men det är ingen slump att Ellen blev ombedd att bli lagkapten när Chioma gick i pension.
Ellen började spela basket vid 5 års ålder. Hennes mamma, en före detta hooper, startade ett lag i den lokala klubben Höken. Hennes mamma, Lena, var en duktig basketspelare och hennes pappa Leif var medlem i det svenska landslaget. Och Plannja, vad är oddsen? Ellens storebror var också en mycket lovande spelare som ungdomsspelare, kom med i landslag och spelade basket på Hope College i Michigan. Så Ellen började sin karriär på det lilla lokala gymmet på Furuparksskolan. När jag frågade henne om det gymmet sa hon att hon inte var säker på om det hade en trepoängslinje, men om det hade det skulle de ha korsat varandra, eftersom det var så litet.
Tillsammans med framtida lagkamrater i Luleå Basket, Allis och Josefine, tog Ellen sitt lilla lokala lag hela vägen till den nationella finalen för U16 och tog hem guldet. Efter det fick de alla mer uppmärksamhet och var snart medlemmar i olika ungdomslandslag. Eftersom hon spelade basket på gymnasienivå i RIG Luleå började hon också spela professionellt för Luleå Basket under sitt sista år, samtidigt som hon också var medlem i U20-landslaget. Snacka om att göra väsen av sig, eller hur? Efter att ha kommit till korta i finalen i SBL Dam, bestämde hon sig för att spela basket på Colorado State University, i Mountain West Conference.
Hennes utmärkelser på college är kanske det första jag hörde om Ellen. Det är mitt första minne av hennes namn, att hon hade en fantastisk tid på college. Och när jag frågade henne var hon alldeles för ödmjuk om det, jag var mer eller mindre tvungen att dra det ur henne. Om jag hade blivit utsedd till årets nykomling i All-MWC, årets spelare i All-MWC två gånger och årets kvinnliga idrottare på College av Colorado Sports Hall of Fame, kan jag garantera dig att jag skulle vara den första att berätta det för dig. Jag kanske till och med skulle ha presenterat mig precis så där. Men inte Ellen, det är inte hennes karaktär. Allt hon sa var, "Jag älskade college, det var fantastiskt.". Och sen blev hon den första spelaren någonsin att göra en trippel-double på Colorado State. Kvinna eller man.
Efter sin examen 2017 skrev hon på för Spanien och spelade tre år för IDK Gipuzkoa Donosti Basket i Baskien. Och när Covid lade ner ligan 2020 flyttade hon tillbaka norrut, hela vägen upp till snöiga Luleå.
Och det var så jag träffade henne (Ted Mosby-röst). Året 2020-21 var ett år för historieböckerna, eftersom Luleå blev det första laget att vinna efter att ha legat under med 0-2 i finalen. Jag minns match 2 uppe i Luleå, när det fortfarande fanns restriktioner och bara en liten mängd människor tilläts på läktaren, hennes pappa var en av dem. Han var den stoltaste i den lilla gruppen med trummor, och även om den andra matchen såg ut att bli det största misslyckandet gick hon ändå av planen med huvudet högt. Så när de vände på steken och vann tre raka matcher vet jag att det betydde mycket för henne.
När Luleå firade på planen med kapten Chioma i målet såg jag hur ligans MVP Klara Lundqvist stod ensam med SVT och grät. "Var fan är hennes lagkamrater?" var allt jag kunde tänka på. Det finns en tid och plats. Jag återkommer till det om en minut. Låt oss omfamna det faktum att de tre vännerna från ett litet U16-lag firade som lagkamrater till de nationella mästarna. Det är en historia att berätta.
Förra året dominerade Luleå grundserien och vann vissa matcher med mer än 50 poäng. Jag väntade bara på att de skulle vara tillbaka i finalen, och bara så där mötte de Norrköping i kampen om guldet. När jag gjorde några produktioner från finalen var jag i Norrköping för match 4, en vinna-eller-gå-hem-match för Luleå eftersom de låg under med 2-1. Norrköping vann och Luleå misslyckades med en trepoängare och det som hände efter slutsignalen, som utlöste både firande och tårar, visade mig en sak om Ellen. Hon är en klasspelare. Jag känner mig alltid obekväm när jag jobbar med en spelare och de förlorar, för jag känner att vad jag än gör eller säger så kommer det att vara fel sak. Så när jag försökte smyga ut kom plötsligt Ellen gående med en gråtande lagkamrat och när SVT krävde en intervju av henne sa Ellen åt henne att gå till omklädningsrummet och tog hennes plats. Och allt jag kunde tänka på var Klara som stod ensam utan någon veteran lagkamrat som kunde säga till reportern att ge henne en minut eller två. Intervjun var över på mindre än en minut och sedan var det bara vi två i tunneln. Jag tvekade att säga något, och hon tittade bara på mig och sa "det finns en tid och plats, eller hur?" och nickade mot reportern som just gått. När vi stod där kunde jag se att den här förlusten var tuff, men Ellen är inte den typen av person som ser tillbaka, och nästa säsong skulle Luleå vara all business. Igen. Och det har allt att göra med Ellen.